Universitetsvalkrets
Universitetsvalkretsar är valkretsar till en församling, som representerar ett universitet snarare än befolkningen i valkretsen.
Universitetsvalkretsarna instiftades i det Engelska parlamentet 1603 av kung Jakob I: vid unionsakten fördes de över till Storbritanniens parlament, där de överlevde tills parlamentsvalet 1950[1]. I sin slutgiltiga form hade den som tagit en kandidatexamen ifrån universiteten rätt att rösta i universitetsvalkretsen, såväl som sin ordinarie valkrets.
I enlighet med Irlands grundlag[2] överlever universitetsvalkretsarna också fortsatt i Irlands parlaments överhus Seanad Éireann, där Dublins universitet och National University of Ireland har tre ledamöter vardera: rösträtt har de som examinerat på de universiteten. Indien avskaffade federala universitetsvalkretsar vid självständigheten, men Indiens grundlag tillåter delstaternas överhus att ha dem[3].
I Sverige hade de världsliga fakulteterna vid Uppsala universitet och Lunds universitet, jämte Vetenskapsakademin, rätt att skicka två ledamöter till prästeståndet i ståndsriksdagen, från riksdagen 1828 till representationsreformen 1866.[4] Uppsala universitets första ledamot var Erik Gustaf Geijer, och dess sista var Sigurd Ribbing.
Se även
[redigera | redigera wikitext]Källor
[redigera | redigera wikitext]- ↑ Mike Ratcliffe. ”The history of university representation” (på brittisk engelska). Wonkhe. https://wonkhe.com/blogs/the-history-of-university-representation/. Läst 7 februari 2026.
- ↑ ”Article 18”. https://en.wikisource.org/wiki/Constitution_of_Ireland_(consolidated_text). Läst 7 februari 2026.
- ↑ ”Part_VI#Article_171_(Composition of the Legislative Councils)”. 7 februari 2026. https://en.wikisource.org/wiki/Constitution_of_India_(2020)/Part_VI.
- ↑ Kaiserfeld, Thomas; Henrik Björck. (2018). ”Akademien som akademiserades 1820–1904”. i Johan Kärnfelt, Karl Grandin, Solveig Jülich. Kunskap i rörelse: Kungl. Vetenskapsakademien och skapandet av det moderna samhället. Bidrag till Kungl. Vetenskapsakademiens historia. Makadam. sid. 175-176. ISBN 978-91-7061-262-6. Läst 18 juli 2026